Den gamla ungmön som blev över

Hejsan!

Idag när jag handlade så såg jag en kvinna som, i mina ögon, inte kändes så feminin på något sätt. Hon kändes så självständig, fast på ett ledsamt sätt. Som att hon var tvungen att vara det. Hon gick själv och plockade i varor i sin korg. Av innehållet att döma så var hon ensamstående. Hela hennes aura utstrålade att hon var stark utåt men kanske lite ledsen på insidan. Hon var i 50-årsåldern och jag fick en klump i halsen. Tänk om hon var en sådan som blev över. Anledningen till att det smärtade mig lite var min egen rädsla för att bli den som "blir över". Hon som aldrig hittade någon som passade. Jag vill inte bli den där kvinnan. Jag vill inte bli den där som vännernas föräldrar tyst undrar "är hon egentligen intresserad av tjejer?". Missförstå mig inte, det är inget fel med det men ni vet hur det var förr och hur den äldre generationen tänker. Att det är så lätt, att man bara hittar någon, att man bara nöjer sig. Och har man inte hittat någon eller nöjt sig så kanske det är så att "hon gillar tjejer men inte vågar stå för det". Så som det säkert ofta var förr. Jag är lycklig, det fanns en tid då jag inte var det men nu är jag det, men jag känner ändå att något fattas. En man, en kille som jag vill ha vid min sida. Jag står inte och faller med det, jag klarar mig jättebra utan en man. Men jag vill ändå. Hur ska jag förhålla mig till min lilla oro om att bli hon och hur ska jag förhålla mig till känslan att en liten bit fattas?

Tack
Marie

Hatatrubbel svarar:

Kära Marie,

Det är svåra frågeställningar det där. Vi förstår dig. Klart att man kan vara både lycklig och olycklig i sin ensamhet på samma sätt som man kan vara lycklig och olycklig i tvåsamheten. De som är olyckliga och känner sig ensamma i tvåsamheten brukar ofta säga att det är så mycket värre än att vara olycklig och ensam i sin ensamhet. Och det kan nog stämma eftersom normen säger att så inte ska vara fallet. Men hur ska du då förhålla dig till din situation och din lilla oro? Ja, det är inte lätt att svara på men vi ska försöka. För det första så ökar chansen att träffa någon som det funkar med om du mår bra och trivs med dig själv och ditt liv. Det skrev du att du gör så check på den. Oron kväver du bäst ihjäl genom att intala dig själv om att du kommer att träffa en härlig och grym man som du gillar förbehållslöst och som känner på samma sätt för dig. Hjärnan är en smart mackapär, men inte så smart att den kan övervinna det vi tänker. Se det som en lightversion av hjärntvätt på dig själv. Om ett tag så kan du sätta check även på det. Men detta gör ju inte per automatik att du träffar någon så då föreslår vi att du, om du inte redan gör det, "utsätter" dig för situationer där chansen är stor att det finns singelmän. Sitt inte hemma utan ut och omge dig med människor, det behöver inte prompt vara på krogen. Det kan vara teater, fika, restaurangbesök, danskurser, ja, you name it. På jobbet finns det kanske någon du aldrig sett tidigare!? Gemensamma vänner och pojkvänner och vänners vänner är ett annat alternativ. Se till att dina vänner vet din inställning men var också noga med att det inte går till överdrift. Det kan bli lite jobbigt om ens vänner ska försöka att para ihop en till vilket pris som helst. Men det viktigaste är att du fortsätter att leva ditt liv meningsfullt för DIN egen skull. Och ibland så får man oroa sig och vara ledsen eller nedstämd över saker som inte är som man skulle vilja att de var. Det vore skillnad om du hade bollen helt i egna händer för då hade vi varit hårdare och sagt: kasta, passa, släng iväg skiten och skaffa en ny, eller skaffa en cykel istället för en boll om det nu var det du hellre ville ha. Vårt motto är att allt ordnar sig till slut. Sug in de orden och gör dem till ditt motto också! All lycka!

Med kärlek
HT