The mother in law

Hejsan,

Min svärmor driver mig till vansinne. Min fru och jag fick precis vårt första barn och hon hann knappt klämma ur sig vår underbare son förrän hennes mor klampade in och började diktera hur ALLT, och jag menar verkligen ALLT ska göras. Byta blöjor, amma, sova, vyscha, trösta, tvätta, ja, tom hur min fru skulle utföra knipövningar för att inte få inkontinensproblem. Inte för att jag är förvånad då hon under hela vårt förhållande varit ganska påfrestande och lagt sig i än det ena än det andra. Jag har pratat med min fru som bara säger att hennes mor vill så väl. Men vad ska jag göra åt saken, jag vill inte ställa till med någon scen men jag känner mer att hon vill så väl men att det blir så fel. Hur säger jag ifrån utan att trampa henne på tårna?

Tack på förhand!

Jesper

Hatartrubbel svarar:

Käre Jesper,

Dear mother of lord. Vid första eftertanke så skulle vi vilja be henne fara och flyga. Förstår att det inte riktigt går an. Din fru verkar inte lida fullt så mycket av sin mors samaritan behaviour. Det är ganska vanligt att inte komma överens med sina svärisar och det är viktigt att komma ihåg att det inte är dem du har en relation med. Men samtidigt så ska det ju fungera att träffa dem hur ofta ni nu gör det. I ditt fall så verkar det vara så att du träffar din svärmor oftare än vad du egentligen skulle vilja. Kanske inte så mycket att göra åt men när det börjar inkräkta på det vi känner är vår personliga sfär då är det dags att sätta ned foten och säga ifrån. Om nu inte din fru känner att hon har ett behov av det så kan du ju förklara för henne att du har det. Om hon fortfarande inte förstår problemet så är det bara att bita i det sura äpplet och ta upp det med din svärmor själv. Försök att så vänligt, men bestämt, förklara för henne att ni gärna tar emot råd och hjälp från henne när ni ber om det men att ni för det mesta vill försöka klara er själva. I situationen med er son så tycker jag att du dessutom kan säga att ni vill lära känna varandra på egen hand och försöka förstå varandras behov. Learning by doing så att säga. Det den äldre generationen ofta glömmer är att det har gått en massa år sedan de själva fick barn och att tiderna förändras och så även barnuppfostran mm. Är din svärmor en klok kvinna så förstår hon och kommer förmodligen också att uppskatta din uppriktighet. Är hon inte den skarpaste kniven i lådan kanske hon tar extremt illa upp och blir sur och förolämpad. Men det får det kanske vara värt, eller? Vi önskar dig all lycka, stå på dig annars är det risk att det kommer att gå ut över din och din frus relation.

Med kärlek
HT

Dygnet har bara 24h

Hej,

Mitt liv är kaos. Jag går snart på knäna och vet inte hur jag ska kunna bryta den nedåtgående spiralen. Jag är gift och har 3 barn, 2, 8 och 12. Min man och jag jobbar heltid och vi lever i ett jämställt förhållande. Åtminstone vad gäller det vi fysiskt utför, dvs laga mat, städa, tvätta, lämna och hämta barnen från dagis, skola och aktiviteter. Barnen håller på med flera olika aktiviteter som tar en del tid. Jag är engagerad i sonens dansgrupp och min man är ledare för dotterns friidrottsträningar. Att styra skeppet varje vecka tar mycket kraft men ger såklart väldigt mycket också. Mitt problem är att jag känner att tiden inte räcker till, jag får dåligt samvete för allt som jag inte hinner med, dåligt samvete för barnen, min man, jobbet, mina förtroendeuppdrag. Har fått svårt att sova och kan inte koppla av, det känns som att hjärnan går på högvarv hela tiden. Jag kan inte jobba mindre, det är för mycket som ska göras, jag kan inte släppa uppdragen som jag åtagit mig heller och jag vet knappt hur jag ska hinna med eller att ha ork att vara en bra mamma och fru heller. Jag är bara 35 men känner mig som 85. Hjälp!

Mvh
Christine

Hatartrubbel svarar:

Kära Christine,

Dygnet har bara 24h och mellan 6-8 av dessa behöver människan sova eller vila. Du håller på att göra slut på dig själv som artist. Dra i nödbromsen NU! Du kan inte vara med överallt. Du kan inte hinna med allt. Det räcker att vara good enough. Du behöver få egen tid, tid för dig själv men även tid för dig och din man. Hur fungerar er relation i allt det här? Du skriver som att många saker är måsten och det är dessa som håller på att kväva dig i allt snabbare takt. Vad skulle hända om du en dag föll ihop och var helt oförmögen att klara av att jobba alls, att inte kunna ta hand om dina barn alls, att inte finnas med mer än som ett skal? Vi är hårda nu och kanske lite okänsliga. Men tänk efter före. Ditt jobb skulle någon annan få göra, dina förtroendeuppdrag likaså, en massa måsten som du har skulle inte bli gjorda och det är väl inte hela världen. Men det som i alla fall är halva världen är att dina barn kanske inte skulle ha sin mamma där. Om du skalar bort 75% av allt det extra lulllull som du håller på med så skulle du vara en minst lika fantastisk människa som nu och förmodligen en än bättre och mer närvarande mamma och fru än idag. Vi vill inte sparka på någon som redan ligger ner men du är på god väg att skjuta dig själv i ryggen. Sök din husläkare och berätta det du berättat för oss här och han eller hon skulle sjukskriva dig på stört. Du har alla symptom på att vara på väg in i den berömda väggen, se till att du stannar där, på väg, istället för att köra med full gas ända in i den. Ta hand om dig och var rädd om din kropp och själ, det finns ingen annan som är som du!

Med kärlek
HT

Det var ju det här med kidsen

Hjälp!

Det här kanske verkar fånigt men för mig känns det som ett stort och svårt problem, snälla, ge mig råd? Vad som helst, bara skriv något för jag har kört fast i ett mörker. Jag är tillsammans med en kvinna som är några år äldre än jag och i början av vår relation så pratade vi aldrig om det här med barn. Men så var vi på en fest för ett tag sedan där värdparet berättade att de väntar barn. Alla på festen blev eld och lågor, ja, bortsett från min käresta. Ja, hon var självklart jätteglad för deras skull men när jag frågade henne varför hon verkade så måttligt road svarade hon "jag är inte särskilt förtjust i barn". Det hela kom som en chock för mig och där och då fick jag inte fram ett ord. Dagen efter så tog jag upp det med henne och frågade hur hon menade. Då berättade hon att hon aldrig velat ha barn och att hon fortfarande inte fått någon längtan efter barn. Jag frågade om hon aldrig kommer att vilja ha barn heller varpå hon svarade att hon med största sannolikhet inte kommer att ändra sig på den punkten. Jag känner mig smått förrådd, ledsen och helt blockerad. Vad ska jag göra?

Mvh
Peter

Hatartrubbel svarar:

Käre Peter,

Vi förstår att allt känns som ett smärre kaos just nu. Nu sitter ju inte vi inne med all information här men det känns ju ändå som att hon har undanhållit hur hon kände i denna fråga. Det framgår inte som att du frågat tidigare heller men det försvarar inte hennes agerande eller rättare sagt brist på agerande. Det är inget fel med att inte vilja ha barn, det är alla och envars beslut men att inleda en seriös relation med någon i fertil ålder bör, anser vi, innefatta någon form av samtal gällande barnfrågan. Speciellt i det fall en av parterna är fast besluten om att aldrig vilja skaffa barn. Vi förstår att du är sårad och kluven men om du är helt säker på att du vill ha egna barn i ditt liv och din flickvän är helt säker på det motsatta så finner vi nog ingen bättre lösning än att ni går skilda vägar. Ni vill helt enkelt helt skilda saker i livet och det är nästan så att det är på sin plats att fråga om detta är den enda fråga där era viljor står på varsin sida och strider? All lycka framöver!

Med kärlek
HT